Berlin Calling

Idag var dagen kungen anlände. Vi snackar ankomsten av den sjukaste jäveln. Vi snackar ACE. Han kom tidigt på morgonen och vi begav oss allihopa till Hitlermuseet för lite kulturell inspiration. Jag (Andreas), som inte var alltför trött tyckte det var både intressant och välgjort och tyckte att det kul och skönt att för en gångs skull va chill att göra någonting på dagarna (christian och horjacke har varit riktigt trötta jävla stekare under veckan och vill inte lämna lägenheten för mer än döner och möjligtvis lunch). I alla fall så bestämde jag, adam, gurra och olle oss för att dra ut på en secondhand/ sightseeingrunda medan alex, chribb och jacke drog hem och sov. Sjukt. Runt 10 stack vi till vår göteborgske polare David för att dricka och skämta. Och som det skämtades. Gurra hade tidigare under dagen fått hybris när han var bra på fifa och var inte sen med att påpeka hur skön, stek och allmänt bäst han var. För att sätta honom tillrätta började jag med hjälp, främst från stocken (olle), men även alla andra hetsa honom och detta resulterade i att gurra drog hem efter en halvtimme på klubben Tresor som vi drog till för att han hade supit sig själv under bordet. Det som bör tilläggas var att gustav själv njöt av skämtandet och tog det som den mannen han är. Check :p. Vi andra fortsatte att rocka där och det va en sjukt cool lokal i form av typ ett gammalt fängelse där toaletterna var gamla celler och för att komma till dansgolvet behövde man gå genom en lång korridor och man kände sig lika hård varje gång man gick igenom och låtsades att man var fånge. Efter en stund drog Adam, Olle och Christian till en annan klubb som hette Rosis

Jag, Alex, David och Jakob stannade kvar ett tag men någon timme och en döner senare bestämde vi oss för att åka till Berghain som tydligen ska vara ett av de sjukaste ställena men där man nästan aldrig kommer in. (Gurra har kommit in, otippat) Vi kom alltså inte in någon av oss och bestämmde oss för att dra hem. 

Nu är det självaste Ace som skriver sin sida av dagen, men jag kommer bara att komplettera Snurvans story med vissa delar samt berätta lite om den feta klubben Rosis som langade ”Balkan Night” då vi var där men mer om det strax. Min resa till Berlin, staden utan gränser, började lite sådär. Utan sömn men med en väldig massa förväntningar och glädje inför återföreningen med de länge saknade musketörerna Gurra, Alex å Chribb satte jag mig på flygbussen till skavsta. På bussen hamnade jag bredvid en jävla pajas som skulle sitta och trycka sig mot mig, det finns ju inget värre en att en total främling sitter och gnider sig mot en. Fan, såna borde skjutas. Av bussen, på planet ( VIP:en , alltså längst fram på lågbudgetbolaget Ryan airs plan) och så var vi iväg. Nyfiken men osäker som en oskuld på hennes första högstadiefest begav jag mig in mot centrala Berlin via diverse tåg och bussar då jag plötsligt lugnades av tanken att jag snart skulle mottas med kramar och snälla ord från mina goda vänner. Fast riktigt så bra blev det inte. När jag efter fem minuters väntan släppts in i lägenhet möttes jag av en lagom sliten gustav (som dock gav en värmande kram) och visar mig själv in i lägenheten där jag då inser att något varmt mottagande blir det ju inte. Alla ligger ju och sover. Då ser jag att ute på balkongen sitter ju alex och jakob, halvt vakna. Dom blev i alla fall glada att se mig och då lös jag upp ska ni veta. Resten av dagen är ju täckt av fine Andreas så nu hoppar jag till ankomsten av Rosis. 

Det var alltså jag, olle, chribb och Wera ( westholm som är tidigare omnämnd på bloggen). Vi Cashar upp en tia och glider in då wera plötsligt kommer ihåg att man kan köpa schysst fyllekäk av klubbens kock. Det som bör påpekas är att gubben var stenhög och knappt kunde pricka hamburgaren när han skulle slaska dit den på brödet. Fyllekäk var vi alla i behov av och tog därför vår tid till att njuta av våra burgare, som var riktigt goda! Efter det begav vi oss in i dimman under Balkan nights igenkännliga dunk. En relativt liten klubb rosis, men det var en schysst stämning, det kändes nästan som att man var på en hemmafest, vilket uppskattades. Vi intog ett revir på dansgolvet och infann oss i en slags trance som inte går att beskriva. Riktigt bra känsla men tyvärr inga kända låtar som spelades då plötsligt den klassiska ”We no speak Americano” gick igång på högsta nivå. Inte bara vi utan alla människor bröt ut i jubel och dansade som aldrig förr. efter ett par timmars dans bestämde vi oss för att åka hem och det blev en mysig morgonpromenad följt av en harmonisk tågresa till frobenstrasse 5. Det var en väldigt bra dag over all och jag la huvudet mot kudden med ett leende på läpparna och flöt in i mina drömmars värld.

Tack för oss, nu finns det även spår av Adam Sandström och Andres Åström på Världens fetaste blogg.