Berlin Calling

Jag tänker dra väldigt kort om onsdag. Jag och Stocken sitter nämligen på ett epic jävla lördagsinlägg så ni får hålla tillgodo med detaljer. Det började med sedvanlig hårduno hos Agnes. Snörvan började värma upp Gurra-hetsen som stegrades till ofantliga nivåer framemot veckoslutet. För er som inte känner till det kör Snörvelill och Gustav Bratt en liknande kampanj mot Axel Nordblom som kallas acke-hetsen (även kallad fittacke-hetsen). Snörvan som nu var utan både Acke och Bratt en hel vecka behövde hitta en ny hackkyckling. Och det gjorde han. Fantastiskt roligt var det iaf, jag tror ni kommer få höra mer om det imorgon (håll updateknappen varm). Vi tog sen och prövade ett nytt koncept som Agnes hittat som stavades Suicide Circus. Lät som en städad och uppstyrd mysklubb tyckte vi och hoppa in i taxin. Onsdagar är ingen jättedag i Berlin så när vi kom dit var det inte vidare mycket folk. Men vad gjorde det! Jag och Agnes kom direkt in i vårt danstrans vilket inte var så konstigt när musiken var så förbannat bra som den var! Även våra gäster Andreas och Jakob kom in och rockade. Dom kom in det direkt, dom gjorde det bra. Jakob fick mersmak dagen efter och gjorde en riktigt tung insats på dansgolvet men det kommer han själv berätta om imorgon. De andra var dock övertaggade och ville iväg till något ställe där de kände igen musiken. Ni vet vad jag kommer säga... Matrix. Jag dog lite inombords men var så pass inne i mitt att jag inte orkade protesterade. Summa summarum resten drog och jag och Agnes stannade. Efter några timmar tog vi oss vidare till ännu en ny upplevelse, Tresor (som ni även den kommer få vidare beskriven imorgon). Vi letade oss upp till det stora dansgolvet där vi rockade ett tag. Lite senare på väg ut mot frisk luft hittade vi en trappa ner. I slutet av trappan fanns det en lång mörk och helt igenrökt gång. Det enda vi såg och hörde var några blinkande ljus i slutet av tunneln och ett dunk. På andra sidan tunneln, nu någonstans en rätt bra bit under marken låg ett av de coolaste dansgolven jag sett. Man såg inte en meter framför sig och människorna står som vanligt som zombies, en och en, vända mot djn, som spelade bakom ett stort galler. Och där fastnade vi av förklarliga skäl. Några pauser i baren blev det. Där stod en ritkigt tung flinskalle fullblodsarie med bra med tatueringar och en sån här örongrej mitt i örsnibben. Han var dock råfin och bjöd oss på shots och hängde lite med oss. Bakom den där hårda ytan, ja där finns det ett och annat gött.