Berlin Calling

Två stockholmshunkars berättelser från alla alternativa sakers huvudstad

Yelle, modelljobb och morgondans

Heej bloggen! Sry att vi inte har uppdaterat oss så bra, det har varit fullt upp med att mata och tvätta mongo-chribb. Nu är vi iallafall back in biznez vilket såklart är väldigt skönt, kanske inte bara för oss utan främst för er. Jag kan tänka mig att den rådande cybertystnaden runt om i Sverige och världen med oss tillfälligt ute ur bloggvärlden har legat som ett tungt mörkt moln över era oanvända tangentbord. Tur då att vi har så mycket snaskiga nyheter att berätta!

Lördagskvällen skulle börja på Berlinische Galerie. Det gjorde den också. Det var konstkväll med utställningar av diverse kontemporära konstnärsförmågor. Hur bra det än hade låtit att vi kom dit av den anledningen så var det tyvärr inte sant. Yelle spelade nämligen. Förutom att hon har gjort låtar som Je veux te voir och Ce Jeu är hon världens kanske vackraste kvinna. Jag har aldrig tidigare känt äkta kärlek men om Julie (som hon heter på riktigt) skulle be mig gå över lava, brottas med lejon, skjuta mig i foten och svälja ett svärd skulle jag göra det utan att ens blinka. Hon utstrålade en sån karisma, pondus, självsäkerhet och sexualitet att båda Christian, Gustav, jag och Agnes bara kunde flämta fram enstaka kärleksstön.

Kolla in mer på www.yelle.fr (bilder från spelningen kommer imorgon)

Konserten var dessutom helt fantastisk! Helt ärligt bland det bästa jag sett. Ackompanjerad av en råcool, råfransk elsyntskille och två tunga trummor fick hon den annars ganska sterila lokalen att koka. Jag var, och är fortfarande, helt lyrisk. När hon som extranummer körde A Cause Des Garcons trodde vi nog alla att vi skulle dö av braighet. Om ni är friends med Christian Zetterqvist på facebook är det det bara att gå in och kolla videobevis (Christian har en iphone 4).

När spektaklet var över tog vi oss en snabb runda bland galleriets alla konstverk härligt ackompanjerade av Christians ihärdiga gnäll. Var det inte "det här var fan det tråkigaste jag nånsin gjort" så var det "det där hade jag kunnat målat med röven" eller "detta måste nog vara det absolut bästa sättet att förstöra en bra fylla". Vi stod dock på oss och tog oss igenom hela utställningen som i och för sig, i ärlighetens namn, inte var vidare rolig.

Vidare bar det iväg mot Bar 1 på Oranienstrasse. Där hade tre av oss väldigt roligt. Gustav var inte en av dem. Jag drev honom fullkomligt till vansinne med att överdriva ett jobb jag hade förra sommaren (med att visa upp lite kläder) till enorma proportioner. När jag med skratt i halsen och lyckotårar i ögonen gång på gång berättade hur seriösa mina modelljobb hade varit blev Gustav bara rödare och rödare. . Jag tror Christians, Agnes och min skrattfest höll på i ca två timmar när Gustav som var nära på att sprängas, tillsammans med Christian som var halvsovandes sen 5-minuters-konstrundan ville hem.

Klockan var två och Agnes och jag som båda hade mersmak tog oss till Tempelhofer Ufer 1 och nattklubben Horst. Vi hade fått tips om den av min bekanta Wera Westholm som vi skulle möta där. Efter en både klassisk och smidig köträngning var vi inne. Vi stormtrivdes direkt och kom sex timmar senare ut i den kyliga morgonluften. En döner senare kunde vi konstatera att vi hade haft en riktig pangkväll.

Och så var det med det

/Alexander

SHIT vad jag älskar eran blogg! Helt utan att överdriva sitter jag alltid och skrattar högt för mig själv framför datan när jag läser det ni skriver, ni vet så det nästan blir lite pinsamt för att man verkar vara schizofren. Jag känner ingen av er, eller jag har träffat Alexander, men ni skriver på ett sätt som får mig att känna som att jag har känt er hela mitt liv, typ.

Vad jag vill säga med den här totalt osammanhängande kommentaren är att eran blogg är underbart kul, så ni kan skriva upp att jag alltid kommer att se fram emot ert nästa inlägg!

Åå vilken fantastisk kommentar! Nu blev vi glada! Vi lovar att att göra vårt bästa att producera underhållande inlägg även i framtiden