You know you're back when
Några dagar före ze dopparedag
Hej igen /Gustav
Surrounded by Hoes
Lockdown 3
En döner är alltid en döner
Då var det min och vargens tur att sätta vårt avtryck i norra europas sannaste blogg.
Efter en helt sjukt sann fredagkväll som innehöll allt ifrån påtända tyskar till svettigt dansgolv så ska jag nu med mental hjälp från martin försöka beskriva det nästkommande dygnet.
Lördagen började runt kl 11 av att jag vaknade på ett svinkallt golv iförd kalsonger och en fet tysk betongkeps (mhm). Med en kurrande mage och ett vagt minne om att jag och Gustav efter ett antal taxiturer genom berlin hade fått med oss en döner för mycket hem så började en intensiv jakt.
... En jakt som inte skulle visa säg bli väldigt lång då den såsigaste av döners hade parkerat framför Martin på soffbordet. Såg ju riktigt jävla äckligt ut tänkte jag och en döner senare låg man belåten på soffan inväntandes uppvaknandet av lägenhetens ägare.
Dagsplanen innehöll en inledande 3h lång guidad nazitur runt i berlin. Det visade sig att de morgonrutiner man haft i sitt 19-åriga liv tog längre tid än väntat för alla participanter. Det hela slutade med att vi i tid med att turen börjat lämnade lägenheten med en 15-minuters cykling framför oss.
Gustav mådde antingen väldigt dåligt eller så hade han fått nog av hitler så han stannade hemma. Efter ytterliggare en frukostdöner och lite jävligt intensiv cykling så hittade vi vad som såg ut att vara lite nazifantaster.
Alex drog lite stela hälsningsfraser till den tyske guiden mitt i en av hans eminenta föreläsningar och efter att ha pungat ut 10 euro, dyrt, så var vi med.
Följande tre timmar var till stor del väldigt intressanta men de innehöll även en hel del frusna och trötta deltagare efter nattens yelle-rockande. Mentalt bristande stunder resulterade då istället i en hel del trevliga bilder då dagen till ära bjöd på sjysst ljus och fula tyska hus som bra motiv.
När turen va slut,och alex bara för säkerhetsskull dödat allt tvivel om att vi alla va bögar genom att fråga guiden vad hitler egentligen tyckte om dessa, så begav vi oss mot centrum för lite turistshopping.
Shopping resulterade kort och gott i att alla nu ägde ett plagg som någon annan redan hade/köpt under dagen, mångfald är ju kul tänkte vi. Som lite grädde på moset så hittade martin och alex ett par skor som båda gillade precis när vi skulle åka hem.
Skorna fanns inte i deras storlekar där så Tidgård och Mårten åkte då hem för att fixa middag medan vi andra tog oss iväg till en av kedjans andra affärer för att säkra skorna. Vi hamnade då efter en del cyklande i ett stort jävla köpcentrum som även visade sig vara berlins största tågstation, fett var det. Föga förvånande så köpte då Martin och Alex likadana skor och vi cyklade sedan belåtna hem för lite mat.
Med stor risk för, vid det här laget, sovande läsare ska jag nu försöka hålla mig lite kort tills det blir action igen. Efter en sällan skådad carbonara á la gustav och mårten (tror jag) så började klockan närma sig 12 och utgång.
Vi åkte allihopa till en bar för att möta upp Wera och hennes syter Sally för att sedan gå till någon sjysst undergroundklubb. Trist nog så visade det dock sig att det var en riktigt osoft kö där så siktet ställdes nu om till ett ställe som heter Tresor. Tråkigt tyckte jag först då jag hade sett fram emot lite hård tysk techno för att matcha landets unokaraktär.
Det visade sig dock att det skulle jag få smaka mycket av på Tresor. Det såg ut som ett stort grått betongblock och när man kom in så visade det sig att det vart något typ av fängelse då toaletterna va i gamla celler osv. Allt det kan ni läsa mer om i ett tidigare inlägg av Adam och Alex.
Det var i alla fall hur fett som helst, efter den beryktade långa mörka gången kom man ner i källaren som skulle bli det stället där man verkligen fick smaka på lite tysk fet klubbkultur. Efter att ha löst lite tickets i baren begav vi oss ut på dansgolvet model underground. Det va rökigt som fan, dj’n stod i nån typ av gallerbur och alla dansade med sig själv till riktigt djup tysk techno. Kort sagt helt fucking underbart. Det tog en 10-15 min sen var man helt inne i nån typ av trans och man kände sig som technoviking själv. Helt sjuk känsla.
Efter diverse sightseeing inne i den skitcoola byggnaden så begav vi oss ut på gatan för att njuta av nattens första döner. Njöt gjorde de andra medan jag fick min döner dödad via karatespark av Martin. Mindre kul tyckte jag och en liten löptur blev det i hasorna på en vilt skrattande varg.
Kl. var nu runt 6 och Gustav tog sig hem medan vi andra gick tillbaka till Tresor för att rocka vidare. Ungefär en timme till spenderade vi i Tresors sjuka källare sen började Tidgård och Mårten bli lite slitna och de bestämde sig för att göra en Gurra och dra hem till bögkvarteren och legendariska Frobenstr 5.
Jag, Alex och Martin tog efter lite mer rockande beslutet att prova lyckan på någon om möjligt sjukare klubb så vi tog vårt skit och gick runt hörnet till någon härlig fetischklubb. In kom vi verkligen inte i vår totala avsaknad av läderbyxor med hål för röven men det va kul att kika in och se alla härliga Berlinfreaks jucka loss med piskor och dylikt.
Trötta och fula bestämde vi oss efter misslyckandet att ta tjuren vid hornen och prova king of kings, Berghain! Efter lite klädnojja och gömmande av jackor så stod vi i den inhägnade kön till ett nedlagt kraftverk i 1 & ½ timme frysandes som de svin vi var. Fittrötta men ändå taggade på att komma in efter alla sjuka stories vi hört om stället så blev det ett skönt antiklimax när vakten efter att ha tittat på oss i 3s nekade oss. Efter en skön walk of shame brevid en 200m+ lång kö så blev det i alla fall taxi hem och sömn runt kl. 09:30.
Om nån idiot lyckats läsa hel texten så måste jag avsluta genom att säga att förutom att det var kul att träffa Alex och Guldgurra så var det en sjuk jävla upplevelse att va ute i Berlin, länge sedan man hade så kul även fast man bara dansade med sig själv konstigt nog.
// Eder Jonathan samt Varg.
Fredag - Parkeringstaxa, Återförenad Tour, Yelle
Resan till Skavsta, ezzzxakkt, gick som smort förutom att vi höll på att krocka, dock räddade Martin allt i sista sekund med sitt eminenta körande. Tack.
Väl framme på skavsta, ezzzxakt så uppkom det problem redan på parkeringen, vem skulle betala för långtidsparkeringen? Efter mycket tjafs fittafittakuk så blev det TJ (tisse junior) som blev tvungen att stoppa in sitt kort och låta taxametern ticka... Detta var något som TJ låg sömnlös varenda natt kallsvettig, ängslig och snålare än någonsin, hur skulle detta gå?
Väl i Berlin tog vi en taxi till Froben 5. Väl framme slogs man av ett fantastisk område med mycket lekplatser, förskolor, dagisverksamheter men främst av springande barn vilket var....en mycket stimulerande syn, det bådade gott!
Vi ringde på dörren till Froben 5 och vi möts av en orakad Alex i färgglada kalsonger, Touren var äntligen återförenad!
Efter lite frukost och spontanUNO så begav vi oss ut på Berlins gator och hyrde cyklar och Alex tog oss på en trevlig rundvandring i Berlin som avslutades med en trevlig fika på ett billigt och juste kafé.
Sedan bar det av till LIDL, billigt, för att inhandla ingredienser till en länge efterlängtad TacoNight.
Efter mycket nachos, skratt, unande och kvarg till efterrätt för Jonis och Martin var det dags att dunka upp LIDLvodkan, dyrt, och vi fick även lite kvinnligt besök i form av Wera, Sally och Agnes vilket var riktigt trevligt! självklart fick dem gästspela med Touren.
Sedan var det dags att dra ut på bygden och se vad Berlin hade att erbjuda. Vi begav oss till (vi minns inte vad det hette ezzzzxakt men fett var det och dyrt)
Ovana vid Berlins uteliv blev vi överraskade över att man blev erbjuden både kuk och droger så fort man gick på toa och sättet folk dansade på. Det gäller att se så ointresserad ut på dansgolvet och vara inne i trans och glo på DJN, stek.
Yelle’s DJ:s var planerade att spela på ett av dansgolven men det gick även ett rykte att Yelle själv skulle vara där och rocka loss. Ryktet var jävligt sant och där var hon, jävligt snygg, jävligt bra och jävligt sann. Inte nog med det stod touren längst fram och dansade loss med’na. Vi alla dansade loss som idioter i två timmar i sträck, stort tack till Club Mate, en evig vän på Berlins dansgolv. Vi var alla överens om att det var ett av det fetaste vi varit med om i klubbväg!
Framåt sex-sju snåret på morgonen började våra magar kurra och vi vi hade inte fått äran att trycka i oss en sann döner, sann historia. Så iväg med Taxi, dyrt, för att ta oss till enligt ryktet det bästa Dönerstället i stan. Men stängt var det och vi var alla pank. Så det blev hem och lägga sig och drömma om Yelle, förutom TJ som hade mardrömmar om taxametern som tickade.
Tack/
Tissejunior och FlyingGecko91
Nytt land, nya skämt
Pa fucking ris
Gästkrönika
Traditionen med gästskribenter fortsätter. Första föräldrabesöket har körts i högt tempo med olika sorters fortskaffningsmedel. Turistandet har gått i historiens spår och med inslag av secondhandmarknad. Det är kallt och rått och trots det fängslas vi i tre timmar av en enastående guide som vandrar runt med oss bland de byggnader som spelade en central roll i kriget och vi får höra om personligheterna hos ledarna. Turen avslutas på en parkering där vi står rakt över Adolfs bunker, där han tog sig själv och därmed tredje riket av daga. Lyckligt slut på vandringen! Sköna krogbesök med grabbarna, här är det billigt och de vet var man skall gå. Trevlig lägenhet och skön stämning. Det märks att Alexander och Gustav trivs. De berättar med inlevelse om besöket på klubben Berghain, men det passar inte att nedtecknas i detta fina forum. En sanslöst bra Schnitzel på Jolesch med grabbarna, ett par Currywurstar och ett besök på Dönern nedanför. Bjudna på middag hemma på Froben five och drinks på utvalda barer. Men den absoluta höjdpunkten stod Alexander för. Vi hämtades av en taxi och fördes till mötespunkten för Trabantsafari. För er som inte vet vad en Trabant är, så kan man säga att detta var Östtysklands slutliga bevis på sin socialistiska storhet. Ett tekniskt litet missfoster på 26 hästkrafter, numer kultförklarad. Vi fick köra bilen in i forna DDR och att få glida fram med familjen (Andreas då tillfälligt ersatt av Gustav) på Karl Marx Allee, det var stort. Vi tackar Alexander för det och dem båda för sköna frukostar och en toppenhelg och passar på att hälsa ”Touren” välkommen nästa helg. Ta med massor av varma kläder, ni anar inte hur djävla kallt det är.
Claes & Annika Åström
London ringde
- Klockrent bortsett Frillan. Jag kommer, replikerade jag.
FLYGet var bokat, iphones fullmatad med ny musik, allmänt nyttig information och adresser och jag satt på tåget mot flygplatsen. Enda problemet var att Iphonen satt kvar hemma i sin laddningsdocken i lägenheten
.
Således var jag strandad och min enda referens till London var ett inplanerad lunch klockan 12:00. För att då spä ytterliggare salt i såren är mitt plan till London försenat. Schemat såg ut som följer. Ny beräknad ankomst lokal tid - 10:50. Stansted Express 11:10 vilken tar cirka 40 sen hitta tunnelbanan och till knighsbridge och Starbucks där.
12:00:02 anländer tunnelbanan.
12:00:58 springer jag in på Harrods och frågan var närmaste starbucks ligger.
Får svaret att det finns tre väldigt nära.
12:02:00 drabbas av lätt panik
12:03:00 hittar en röd telefonkiosk, slås av att jag bara sitter inne med Euros, hittar 1 pund i automaten.
12:05:00 får ett lugnande svar och får äta min Lunch i trevligt sällskap
Efter bar det av mot hotellet närliggande pub - inte mitt utan de elevers vilka praktiserade för fullt under dagarna jag befann mig London. Själv hade jag inte bokat boende. Kändes överflödigt. Lika många öl(Stella, Becks o Staropramen) som kära återseenden(Sjögren, Karlsson, Personne) senare begav vi oss till till Karlsson och Sjögrens underbara boende. Mötes av en tilltalande lobby, och desto mindre 4-stjärniga rum. Men när sömnen är grattis sover man gott som det brukar heta. En eloge till Karlsson som mina både nätter på hotellet höll sig sysselsatt på annat håll. Och ett tack till Ogge S vars gästvänlighet inte visade några gränser.
Märker redan nu att detta inlägg kan komma att bli allt för långt nu när det inte finns några bilder. Därför följer här en kortare sammanfattning
-Filip Kongen Kullman med vänner levererade helrör i magnumutförande och ska ha ett tack för hela den kvällen.
- Det blev lite shoppa
- en hel del Kasino(mest med Haas), trevligt sällskap, bra fest och mindre glada lärare. Svårt att inte känna sig lite stolt och mycket träffad när lärarna yttrar sig på följande sätt. - Allt gick bra tills dem där 91orna kom ner
-. 4 iphones hann bli snodda på en kväll. Måste var något typ av rekord.
- besökte en nattklubb, som var ett renoverat stall. Rätt fett
- Anton Söderman hann med det mest, däribland 4 dubbla sin budget för resan på kasinot för att sedan följande morgon vakna utfattig igen
- Till lagmiddagennotan lyckades alla hävda sig lagt överdrivet mycket pengar, bara för att sluta upp 20 pund kort. Klassiskt
- Gå rätt in i världspremiären av Harry P och se några av stjärnorna. Lämna Kasinot i samma ögonblick och längs samma väg som de som varit på premiären. Kändes stort
- Sakna sigge, chribb och agnes. OJ glömde Alex
- Jag lyckades få en taxichaffis att trotsa lagen 3 gånger genom att bortse från rödljus för att i sista sekund hinna med mitt plan hem.
Gick ju torsk på kameran så det här är lånade bilder
En bild säger mer än tusen ord
http://www.youtube.com/watch?v=9PGZZ6EURuo&feature=player_embedded - du vet vem du ÄRne
Paris 2010 - in i dimman
tzzzaaack tzaaacckk tzaacccckkkkkk
Lördag /Olle Heimer & Alexander Åström
Som den självutnämda blogg- och partykungen jag är tog jag på mig att berätta för er om vår lördag. Det var här tanken att hela vår fekkevecka skulle sjuda upp i crescendo och explodera i något slags technoorgasm. Det gjorde den också! Passande nog har det denna vecka varit BerMuDa (Berlin Music Days). Stora delar av Tysklands och Europas största djs samlas i Berlin och klubbbarna har hela veckan haft massa sjuka events. Det hela skulle avslutas på lördagen den 6e november med avslutningseventet FLY BerMuDa. Det hölls i hangar ett och två på Albert Spree och cos gamla mästerverk Flughafen Tempelhof. Den stängdes för flygtrafik 2008 och hangarerna har sedan dess stått tomma. Evenemanget började 20.00 och slutade 12.00 (för de som höll ut) så vi och resten av de 10-15 tusen andra människorna hade några timmar att döda. Vi kom dit runt halv tolv. Många av killarna hade nog då inte förstått hur sjukt stort detta var. Vissa var lite skeptiska på biljettpriset 50 euro men jag hade lovat dem att det skulle vara värt det. Det var värt dom 50 efter en halvtimme. Booka Shade som är en av historiens fetaste electro/techno/electronica-duos spelade i hangar ett. Vi drog direkt in och rockade och när vi efter ett tag hör några tongångar från Body Language (http://www.youtube.com/watch?v=OAjj9UNAPMU) så var det riktigt riktigt fett
-------------------------------------
Olle Heimer
Dags för Olle att reflektera lite. Efter introduktionen av kvällen med Booka Shade, vilket var riktigt fett, så var det dags för en av tysklands mest kända DJs – Sven Väth (http://www.youtube.com/watch?v=uDI8DhfCzEQ)! Jag hade aldrig hört hans musik eller hört något om honom över huvudtaget. Så jag var lite skeptiskt, när han drog igång de klassiska tyska technobeatsen. Jag hade inte riktigt fått smak för den tyska undergroundmusiken ännu här i Berlin. För jag hade ju bara vart här i två dagar och tyckte inte att man fick ut så mycket av att lyssna på den råa musiken. Så när Sven drog igång stod jag och smådiggade lite. Såg mig omkring om det fanns några trevliga damer, men alla stod i princip och blundade och dansade för sig själva. Jag förstod verkligen inte va folk höll på med som dansade på det viset. Dem står alltså alldeles för sig själva och dansar till rå-techno-musik. Tre timmar i streck. Men aja, jag lyssnade vidare. Sven spelade på. Samma visa om och om igen. Men… efter ca en timmes diggande började jag känna en riktgt soft känsla, då jag helt plötsligt inte tänkte på att jag dansade utan bara hängde med musiken. Låter jävligt weared eller som om jag var hög, men så var icke fallet. Jag hade bara kommit in i nåt skönt mode, som bara var riktiii niiice. Tiden gick och jag intresset för musiken växte. Sista 30 minuterna av hans spelning drog han upp tempot rejält och lounge/technon gick över till house/techno. Han var riktigt cool som person och musiken blev bara bättre och bättre. Det slutade med att jag stod och verkligen uppskattade musiken som dånade i den gamla hangaren. Det slog mig även när jag stod där, hur jävla genomtänkt denna sorts av musik är. Tillskillnad från kommersiell musik som ofta byggs upp av klyshiga texter och rå tung bas, så hade låtarna riktigt lång och ball uppbyggnad, som ofta avlsutades med nice basbomb. Åter till konserten. Jag hade redan druckit 4 fräscha när Sven droppade sin sista låt. Hade tickets för 6 euro så gick till baren o bad henne hosta upp två fräscha till. Sänkte dem o va igång. Sen var det paul kalkenbrenner. Han var föööör bra!! NÄr han lastade Aaron och Sky n Sand, då, då blev de drag kan jag meddela. Jag har aldrig känt mig så jävla levande som när man stod där alltså. Låter töntigt men är så jävla sant. Lika jävla sant som gurras kuk. Nu är kl 02.26 o jag orkar inte mer. Nu spelar vi UNO o jag sög.
Summan av kardemumman – berlin va riktigt fett - bra fest med de skönaste JÄVLA polarna på denna JÄVLA jord.
Imorn ska jag åka hem. Jag kommer att sakna berlin!
Stock1 signar ut.
-----------------------------------
Alexander Åström
Efter Paul Kalkbrenners sjuka avslutning gick luften ur stora delar av sällskapet. Efter en riktig hiroshimavecka började man väl känna efter lite och insåg att man hade fått allt man behövde och lite till med Svempa och Paul. Vi var tre som stannade. Sigrid, Andreas och jag. Efter att ha dragit i oss en classic dubbelbratwurst gick vi in till Richie Hawtin. Efter att ha förkikat lite på youtube hade jag inte jättehöga förväntningar. Han är råstor men spelar rätt djup minimaltechno (vilken vi iofs har blivit alldeles för bra på att uppskatta härnere). Väl tillbaka på le dancefloor blev vi alla tre chockade av hur fruktansvärt jävla bra han var och även om solen var uppe och de stora fönstren släppte igenom solljus så att det skulle räckt till en hel flygplats så var hela dansgolvet i trans. Han drog över en timme och gick av vid nio. Vid det laget hade Sigrid dragit (förståligt med en pappa som skulle komma och hälsa på vid tolv). Snörvelill och jag gavs oss emellertid icke. Helt i extas efter alldeles för många redbulls (man börjar ju komma in i silveråldern) rockade vi vidare inne i hangar med Loco Dice. Snörvan kom in i det klassiska sova-på-dansgolv-modet (vilket man lätt gör tio på morgonen) medans jag stod bakom och höll ett vakande öga på honom så att han inte skulle somna helt och hållet. Stod gjorde jag såklart inte utan av någon anledning var jag piggare än någonsin. Har man dragit i sig en tolv fräscha och har fyra tickets kvar så har man lixom. När Andreas med mer och mer nedböjt huvud berättade att han på riktigt hade börjat drömma (om att han hade varit med gurra på Lidl och blivit utskastad (tänket går i familjen)) så tackade vi för oss och tog en taxi hem vid elva. Jag var så uppe i varv när vi kom hem att jag inte kunde sova förräns klockan ett.
Jag vet att det kan låta riktigt härligt lame när man berättar om sina utekvällar men det får ni nog ta för vi kunde ju inte inte berätta om i lördags. Fö tänkte jag bara anmärka på inlägget ang. måndagskvällen att visst var det inte Åström Jr. som tog hem unon. Nej nej det var det inte. Jag tror inte jag behöver vara tydligare för jag tror att ungefär 100 procent av er läsare förstår precis vem som vann. Inte direkt någon högoddsare. Det var jag.
Fredag /Andreas Åström & Adam Sandström
Jag, Alex, David och Jakob stannade kvar ett tag men någon timme och en döner senare bestämde vi oss för att åka till Berghain som tydligen ska vara ett av de sjukaste ställena men där man nästan aldrig kommer in. (Gurra har kommit in, otippat) Vi kom alltså inte in någon av oss och bestämmde oss för att dra hem.
Nu är det självaste Ace som skriver sin sida av dagen, men jag kommer bara att komplettera Snurvans story med vissa delar samt berätta lite om den feta klubben Rosis som langade ”Balkan Night” då vi var där men mer om det strax. Min resa till Berlin, staden utan gränser, började lite sådär. Utan sömn men med en väldig massa förväntningar och glädje inför återföreningen med de länge saknade musketörerna Gurra, Alex å Chribb satte jag mig på flygbussen till skavsta. På bussen hamnade jag bredvid en jävla pajas som skulle sitta och trycka sig mot mig, det finns ju inget värre en att en total främling sitter och gnider sig mot en. Fan, såna borde skjutas. Av bussen, på planet ( VIP:en , alltså längst fram på lågbudgetbolaget Ryan airs plan) och så var vi iväg. Nyfiken men osäker som en oskuld på hennes första högstadiefest begav jag mig in mot centrala Berlin via diverse tåg och bussar då jag plötsligt lugnades av tanken att jag snart skulle mottas med kramar och snälla ord från mina goda vänner. Fast riktigt så bra blev det inte. När jag efter fem minuters väntan släppts in i lägenhet möttes jag av en lagom sliten gustav (som dock gav en värmande kram) och visar mig själv in i lägenheten där jag då inser att något varmt mottagande blir det ju inte. Alla ligger ju och sover. Då ser jag att ute på balkongen sitter ju alex och jakob, halvt vakna. Dom blev i alla fall glada att se mig och då lös jag upp ska ni veta. Resten av dagen är ju täckt av fine Andreas så nu hoppar jag till ankomsten av Rosis.
Det var alltså jag, olle, chribb och Wera ( westholm som är tidigare omnämnd på bloggen). Vi Cashar upp en tia och glider in då wera plötsligt kommer ihåg att man kan köpa schysst fyllekäk av klubbens kock. Det som bör påpekas är att gubben var stenhög och knappt kunde pricka hamburgaren när han skulle slaska dit den på brödet. Fyllekäk var vi alla i behov av och tog därför vår tid till att njuta av våra burgare, som var riktigt goda! Efter det begav vi oss in i dimman under Balkan nights igenkännliga dunk. En relativt liten klubb rosis, men det var en schysst stämning, det kändes nästan som att man var på en hemmafest, vilket uppskattades. Vi intog ett revir på dansgolvet och infann oss i en slags trance som inte går att beskriva. Riktigt bra känsla men tyvärr inga kända låtar som spelades då plötsligt den klassiska ”We no speak Americano” gick igång på högsta nivå. Inte bara vi utan alla människor bröt ut i jubel och dansade som aldrig förr. efter ett par timmars dans bestämde vi oss för att åka hem och det blev en mysig morgonpromenad följt av en harmonisk tågresa till frobenstrasse 5. Det var en väldigt bra dag over all och jag la huvudet mot kudden med ett leende på läpparna och flöt in i mina drömmars värld.
Tack för oss, nu finns det även spår av Adam Sandström och Andres Åström på Världens fetaste blogg.