De tre vännerna och vi
Vi fick besök här i veckan. Gamla trogna VRG:are som beslutade att hälsa på. Eller inte riktigt. Tre killar, eric, joppi och philip railtrippar lite genom Europa i ett försök att höja betygsnitten på ett lite roligare sätt. De anlände i söndags men var ungefär lika otaggade som vi. Det blev Jazzpalatset under tjejerna. Det värvades baroner med öl, kaffe, nachos, baguetter. För första gången fick redhorse precis den uppmärksamhet den förtjänar. Sju unospelande entusiaster. Kameran var med, dock fanns det inget som helst intresse för fotande...
How to blanda en UNO-lek
Sortin blev tidig då skolan kallade nästkommande dag.
Morgonen därpå skulle jag och mr. har inte vunnit en enda omgång i Uno såhär långt i Berlin till skolan. Enda problemet är att våra cyklar inte mår toppen. En saknar pedal, den andra är fast i ettans växel och den tredje är Christians. Cirka ganska exakt sju minuter sena blev vi. Vi börjar 13:30 för er som undrat.
Då Christian misslyckats totalt med att visa Berlin tre nyaste Turister staden och istället valt den lite uttjatade anledning "jag sov så dåligt i natt" kände vi oss tvungna att slå på stort efter skolan. Gemensam middag vilket skulle mynna ut i nattvandring mellan allehanda uteställen stod på schemat. Det bjöds på snacks, utmärkt student- carbonara a lá Alexander, ale och sällskap i världsklass.
Under måndagskvällen mäktade vi med att hitta en ny vän, en ny bar, en fotoautomat som inte var gjord för 6, och ett nytt sätt att avsluta kvällen.
Övriga information om kvällen:
- Eric Saidac lyckades spräcka läppen på Joppi när han var som mest inne i sin Berlin-Trance på dansgovlet
- Joppi lyckades med bedriften att somna på nattklubben
- Alexander tog fel på bank (lite internt)
- Christian åkte för första gången inte taxi hem ensam
Avslutar med hur Christian skämtsamt och fruktansvärt klämchekt svarade på¨min fråga "Hur har du haft det här nere såhär långt?"
"Kan sammanfatta såhär Gustav. Känns lite som att du är skyldig mig tre veckor av mitt liv"
Auf wiederhören
Det var en fredag för många dagar sedan...
Vi tog en veckas bloggpaus. Trycket blev för hårt från er fans och vi kände att vi behövde ta oss tid för livet utanför - polarna, plugget och festandet. Hehe. Men vi ska recapa så bra vi kan, vi börjar med fredags:
Vi skulle på Sweden Night. Rätt lökigt koncept kanske men Adam Tensta spelade och vi tyckte att det var värt ett försök. Och det var det ju. Vi började kvällen med sedvanlig kreuzbergisk hårduno. Tjejerna var i högform och spelade baron efter baron och färgbyte efter färgbyta. Det var hänsynslöst och hårt. Jag blev som vanligt, som starkaste spelaren, motarbetad av resten. Det har hänt förr så det hade jag inga problem med. Red Horse ochjag är som ett osklijaktigt gammalt par så jag red ut stormen på sedvanligt vis.
När vi senare tog vårt pick och pack (uno-leken) och begav oss mot Magnet. Adam Tensta gick på runt tolvslaget och var lite, oväntat kanske, skitbra. Hip-hop och dansmusik i en fungerande symbios. Vi var de där jobbiga som stod längst fram och var dubbelt så dansande och högljudda som alla andra, ni vet sånna man hatar. Men det gick hem! För kolla vad vi (agnes) fick.
Sen tyckte Agnes den var ful så då gav hon till allas våras soptunna Gustav.
Runt klockan två försvann tjejerna. Runt klockan tre försvann Christian. Gustav och jag återstod alltså. Men vi klagade icke, i ett hav av svenska tjejer och billig alkohol befann vi oss. Paradiset kallar vissa det. Varken Gustav eller jag fick oss något. Men jag fick ett förnamn! Maria. Men alkoholen var som sagt billigt.
Runt fem/sex började vi gå hemmåt. Jag vet inte varför vi gick (det är långt) men vi traskade iallafall på. Vi gick och gick och kom förbi Farbfernsehen (den lilla lilla x-berg-nattklubben vi tidigare berättat om). Vi var förbannat trötta och hungriga och otaggade. Vi kollade på varandra och sa "alridg i livet att vi går in". Vi kollade på varandra igen och sa "klart som fan att vi går in." Och så stod vi där, beställde in en monsterstor energidryck och hängde kvar i, iallafall en timme. En fin avrundning på en väldigt trevlig kväll!
Här kommer lite bilder!
Tung isprinsesseunare
Gustav gav Christian lite stiltips
Sen visade Gustav hur man ska se ut för att komma in på Tegel
I action photography
Vem gjorde den skönaste tungbilden?! In och kommentera! Hehe
Alla hade väldigt roligt ihop!
Förutom Alexander som fick vara ensam
Christian hade lite väl roligt
Och tillslut en fantastiskt mysig gruppbild! Alexander blev ombedd att fotografera.
All for now /Alexander "Ensammast i Berlin" Åström
The Hoff
Bilden talar sitt tydliga språk, the Hoff har blivit lite av ett ledmotiv för oss här nere. Detta helgon prydde väggarna @Goldmans bar (uppe i Prenzlauer Berg där vi tog våra das Boot, remember).Vi svor vår eviga trohet till the Hoff den kvällen
...
Jag hörde precis Gustav gå runt och nynna på "Alla flickor utom jag"
News-feed @Berlin Calling
En classic bildserie
I söndags mådde som sagt Alexander inte jättebra. Vi lyckades fånga detta på bild, följ bildsekvensen noga:
Alexander mår efter omständigheterna rätt bra. Tror han.
Här märker Alexander att någonting inte står rätt till
Alexander tar sig mot..
papperskorgen
Resten är historia
Avfrostarkungen låter själv hälsa att "det är ju ingen biggie, inte första gången lixom"
(p.s. hej mormor och morfar och alla äldre personer som läser! Tänkte bara flika in med att jag inte kräktes utan bara hostade slem. Jag var pigg och allert och ledde gruppen mot nya givande upplevelser hela dagen. d.s.)
Citat - Alexander Åström
Alexander har återigen lyckats. Han har lyckats få mig att vika mig dubbelt av skratt. Att inte sluta skratta förens folk på resten av baren kastar långa "är han dum i huvudet" blickar mot vårt bord.
Scenariot är följande. Vi tittar på champions league och Alexander intresserad som han är frågar mig vilket land alla mer eller mindre okända lag kommer ifrån. En diskussion kring de nyare kvalsystemen där mindre länder har större chans nu för tiden än tidigare då de kändare klubbarna var överrepresenterade.
Då säger karln, eller pojken eller tönten kalla honom vad ni vill.
- då har det ju blivit mer som eurovision...
ja ni förstår nog
Scenariot är följande. Vi tittar på champions league och Alexander intresserad som han är frågar mig vilket land alla mer eller mindre okända lag kommer ifrån. En diskussion kring de nyare kvalsystemen där mindre länder har större chans nu för tiden än tidigare då de kändare klubbarna var överrepresenterade.
Då säger karln, eller pojken eller tönten kalla honom vad ni vill.
- då har det ju blivit mer som eurovision...
ja ni förstår nog
Alexander,Gustav och jag finally
Jag är i Berlin nu. I Berlin är dagarna fyllda med lust och glädje. Inte vilken glädje som helst utan den där euforiska glädjen man bara får om man är kär eller som i mitt fall äter choklad. Man skulle kunna tro att jag längtar hem, men en sak ska jag säga dig bloggen… inte längtar jag hem inte, självklart skulle jag ju gärna sova i min egen säng istället för en 80 centimeters madrass i kanten av vardagsrummet… mammas mat vore ju inte heller helt fel... dessutom skulle jag gärna ta lite mjukt bröd.. och då undrar ni säkert vad jag menar…. Så här ligger det till. Jag bor med Sveriges i särklass ”billigaste” man som han själv så fint kallar det. Praktiskt tänker vissa, extrapris och utgångsbröd tänker jag. Hur som hafver om man nu ska tillämpa detta i en vanlig storhandling med Alexander i spetsen så står det inte på fråga att vi skulle köpa något som inte va extrapris och då menar jag inget… Jag frågade idag efter storhandlingen om vi glömde att köpa mjukt bröd. Svaret blev nej från mina kära rumskamrater med motiveringen ” Det var inte extrapris, varför köpa en limpa för sju kronor när man kan få det för tre och femtio” Men det ska tilläggas att det är det som är charmen med min fina vän Alexander medans andra föredrar fotboll eller bra böcker blir Alexander istället upphetsad av extrapriser och det går ju inte annat än att älska. Med ett leende på läpparna ifrågasätter jag inte ens motiveringen. Hur som helst kunde man ju tro att Gustav kanske skulle ha något att säga till om men ... aa… du förstår själv bloggen. Gustav är bra på mycket han är snäll väldigt benig och har otroligt osköna axlar att luta sitt huvud mot när man är trött. Men det finns ingen som kan få en att skratta så mycket med sina otroligt tråkiga och otajmade skämt. Gustav är nog också den kanske mest självgoda människa jag känner det finns inte mycket man kan trycka ner honom med… tyvärr vet man ju att under detta stenhårda benrangels yta finns den absolut mjukaste människan... man måste bara tämja honom och då ni.. då får man se den riktiga Gustav Bengtsson... nog om smicker för dessa två mongon nu kommer the real life of Berlin
Idag har jag gjort mycket roligt. Förstå cyklade jag och Alexander jätte långt uppför till en allergi- och astma klinik… för dom som inte vet har jag då hostat konstant i 5 månader vilket inte är så kul i alla fall i längden. Jag fick göra massa spännande prover och blåsa i massa saker och sånt… missförstå mig inte. I alla fall fick jag massa fina mediciner av min doktor Jörg. Efter det bestämde jag och Alexander oss för att utvärdera en annan Döner en den som vi har precis bredvid (som då är den absolut bästa i Berlin, av de 4 vi prövat då i försej) Sen i alla fall så stygg som jag va, sket jag i skolan då jag inte fått någon sömn de senaste dagarna. Moralkaka fick jag ju självklart av Alexander senare, men det var förväntat. Sen hände det kanske absolut mest oväntade, Gustav va säker på att att han hade nycklar så när vi skulle gå ner för att hämta dagens storhandling så blåste dörren igen och vi va helt plötsligt utelåsta. I alla fall så fick vi panik tog en Döner var, alex tog två och tillslut fick vi tag i en granne med extranyckel. Gustav fick mycket skit ska tilläggas. Nu blev jag trött på det här, förlåt bloggen, älskar dig egentligen men tiden och humöret sviker mig.
Avfrostarkungen in action
Christian städar. Christian gillar inte att städa.
Tillslut ska sägas
Hjärtat finns i Stockholm men Berlins gråtrista väder finns i blodet
Thug life
Må väl
din vän i mörkret Christian
De misslyckade museibesökens dag
Av förklarliga skäl började inte söndagen alldeles för tidigt. Jag hade somnat halv nio och de andra två kan sova precis hur länge som helst. Vi hade iallafall ambitiösa planer för dagen. Tack vare Carl Elfving (och kanske lite alla reklamaffischer över hela Berlin) fick vi nys om den temporära utställningen om Hitler på Deutsches Historiches Museum. Utställningen är både den första i sitt slag och väldigt omtvistad och kontroversiell. Allt som handlar om Hitler har nämligen en tendens att attrahera "fel" typ av besökare, dvs. bli en samlingspunkt för nynazister. Mer om det kan ni läsa på DN via länken Carl postade under inlägget "Mitt första tyska skämt".
Förväntansfulla och laddade anländer vi halv fem till Deutsches Historiches Museums portar och för att där få reda på att det är minst en timmes kö in till utställningen. Som grädde på moset stänger kalaset 18.00 så vi gick besvikna och smått irriterade därifrån.
Hängde läpp gjorde vi dock inte så vi strosade vidare på Unter den Linden ner till Berliner Dom. Jag som kände att jag ville få i mig någon typ av kultur gick in i Berliner Dom för att åtminstone få sätta mig en stund i kyrkan. Väl där visade det sig att kyrkbesöket visst inte var gratis utan kostade för 3 euro för studenter. Vi alla var vid det här laget helt panka (verkligen helt panka) men jag lyckades ändå skrapa ihop 2 euro och 95 cent. Då det var en kyrka och jag var en fattig student var jag övertygad om att det skulle kunna gå för sig. Det var inte surtanten i kassan. När jag förbluffad frågade för tredje gången (trevligt) om hon på allvar inte tänkte släppa in mig med 5 cent för lite fällde hon ner luckan framför mina ögon. Jag blev då så förbannad på kärringjäveln att jag drog upp luckan med händerna stirrade henne i ögonen och sa "God bless you". Svordomarna väntade jag med tills jag var utanför. Då sparade jag inte på krutet. De andra som satt utanför och inte förstod vad jag skulle in i en kyrka och göra skrattade åt min olycka och vi tog oss tillsammans bort till Alexanderplatz. Vårt mål var Café Lony, ni vet vårt favoritcafé uppe i Prenzlauer Berg. Det kom återigen att bli dagens räddning. Tyvärr var inte den fina damen där men vi fick oss ett mysigt litet hörnbord och goda kaffedrycker så vi klagade inte. Vi fick dessutom sällskap av Wera som passande nog bor i närheten. Efter någon trevlig timme @Café Lony bar det tillbaka till väst. Vi åt en mysig killmiddag på en italiensk restaurang och såg sedan Inception på den råstora biografen invid Potsdamer Platz. En lyckat misslyckad dag med andra ord. Eller en misslyckat lyckad dag kanske. Vad vet jag. Trevligt var det dock.
Höga museiförväntningar
Vi hittade två randombyggnader på ett torg (om någon vet vad de innehåller får ni gärna dela)
Museitagg utanför Historiska
Spontant kyrktagg
Två snygga vänner
och Christian
Gustav tyckte om den italienska restaurangen
Nu är ni iallafall lite i fas med våra strapatser här nere. Har ni några frågor eller funderingar? Ja men då är det bara att skriva in en liten kommentar!
God natt önskar Bloggstarz Berlin genom Alexander
Yelle, modelljobb och morgondans
Heej bloggen! Sry att vi inte har uppdaterat oss så bra, det har varit fullt upp med att mata och tvätta mongo-chribb. Nu är vi iallafall back in biznez vilket såklart är väldigt skönt, kanske inte bara för oss utan främst för er. Jag kan tänka mig att den rådande cybertystnaden runt om i Sverige och världen med oss tillfälligt ute ur bloggvärlden har legat som ett tungt mörkt moln över era oanvända tangentbord. Tur då att vi har så mycket snaskiga nyheter att berätta!
Lördagskvällen skulle börja på Berlinische Galerie. Det gjorde den också. Det var konstkväll med utställningar av diverse kontemporära konstnärsförmågor. Hur bra det än hade låtit att vi kom dit av den anledningen så var det tyvärr inte sant. Yelle spelade nämligen. Förutom att hon har gjort låtar som Je veux te voir och Ce Jeu är hon världens kanske vackraste kvinna. Jag har aldrig tidigare känt äkta kärlek men om Julie (som hon heter på riktigt) skulle be mig gå över lava, brottas med lejon, skjuta mig i foten och svälja ett svärd skulle jag göra det utan att ens blinka. Hon utstrålade en sån karisma, pondus, självsäkerhet och sexualitet att båda Christian, Gustav, jag och Agnes bara kunde flämta fram enstaka kärleksstön.
Kolla in mer på www.yelle.fr (bilder från spelningen kommer imorgon)
Konserten var dessutom helt fantastisk! Helt ärligt bland det bästa jag sett. Ackompanjerad av en råcool, råfransk elsyntskille och två tunga trummor fick hon den annars ganska sterila lokalen att koka. Jag var, och är fortfarande, helt lyrisk. När hon som extranummer körde A Cause Des Garcons trodde vi nog alla att vi skulle dö av braighet. Om ni är friends med Christian Zetterqvist på facebook är det det bara att gå in och kolla videobevis (Christian har en iphone 4).
När spektaklet var över tog vi oss en snabb runda bland galleriets alla konstverk härligt ackompanjerade av Christians ihärdiga gnäll. Var det inte "det här var fan det tråkigaste jag nånsin gjort" så var det "det där hade jag kunnat målat med röven" eller "detta måste nog vara det absolut bästa sättet att förstöra en bra fylla". Vi stod dock på oss och tog oss igenom hela utställningen som i och för sig, i ärlighetens namn, inte var vidare rolig.
Vidare bar det iväg mot Bar 1 på Oranienstrasse. Där hade tre av oss väldigt roligt. Gustav var inte en av dem. Jag drev honom fullkomligt till vansinne med att överdriva ett jobb jag hade förra sommaren (med att visa upp lite kläder) till enorma proportioner. När jag med skratt i halsen och lyckotårar i ögonen gång på gång berättade hur seriösa mina modelljobb hade varit blev Gustav bara rödare och rödare. . Jag tror Christians, Agnes och min skrattfest höll på i ca två timmar när Gustav som var nära på att sprängas, tillsammans med Christian som var halvsovandes sen 5-minuters-konstrundan ville hem.
Klockan var två och Agnes och jag som båda hade mersmak tog oss till Tempelhofer Ufer 1 och nattklubben Horst. Vi hade fått tips om den av min bekanta Wera Westholm som vi skulle möta där. Efter en både klassisk och smidig köträngning var vi inne. Vi stormtrivdes direkt och kom sex timmar senare ut i den kyliga morgonluften. En döner senare kunde vi konstatera att vi hade haft en riktig pangkväll.
Och så var det med det
/Alexander
En vanlig dag.
I Berlin sitter i skrivande stund tre pojkar(alternativt unga män) i sin lägenhet på Frobenstr. 5. En av den knappar ivrigt på sitt tangentbord i hopp om att hans kommande blogginlägg skall kommenteras med positiv respons. En står produktivt och kämpar sig igenom de senaste två dagars disk, en konsekvens av ytterliggare problem med avloppet. En sitter ute på balkongen fullt upptagen av mig... förlåt Drama och co i entourage.
Tyvärr har inte kameran varit i lika frekvent bruk som tidigare därför är bilderna intetsägande, samtidigt talande för en helt vanlig dag i Berlin
Chribb försöker sig på att leka täbb
Alexander är långsamt produktiv, själv lagar jag mat
I särklass Berlin finaste husdjur
Dagarna flyter på, om än sakta. Att bo med Alexander kräver tålamod, brutalt väldigt jätte tålamod. En liten lista med diverse saker som tar honom cirka 60 minuter att utföra.
- Bestämma vilka kläder som bör bäras
- Få på sig dessa kläder
- Äta frukost
- Låsa upp cykeln
- Låsa cykeln
Den lilla listan skulle kunna göras väldigt lång. Så kort och gott är Alexander en underbar, rolig, mjuk, spontan, "ta tag i saker som städning och tvättning" och långsam person. Fem mer charmerande egenskaper. Sen uttryckte Alexander på bland de mest insiktsfulla yttranden jag någonsin hört. "Jag är inte snål... Snarare billig."
Så denna Chribb. Som redan varit här en dryg vecka. Han har likt wow-beroende spelmissbrukare gått och blivit ett med Vince och gänget från tv-serien Entourage. Vi lämnar honom här hemma innan skolan för att 4 timmar, eller som han uttrycker det 9 avsnitt och en färdigrätt från vår lokala döner, senare hitta honom i exakt samma vrå. Utöver Entourage har han lärt sig lämna kortet hemma vid utgång, hunnit spy, ätit döner, haft en stark vilja att uppdatera garderoben á la Berlin-style och förgyllt våra dagar med glädje.
Själv gör jag inte så mycket. Försöker hänga på Alexanders galna tyskatalang, dricker kaffe, lagar merparten av maten och mår bra.
Lite randombilder
Alexs söndagslunch
Chribbs söndagslunch
Gustavs söndagslunch
Eftermiddagstjill
"Ikväll blir e all in, B er lin"
Shoppingglädje
Christians beroende Angry birds tog över ganska fort.
För övrigt har vi kommit underfund med något i veckan. Frobenstrasse på vår sida Bülowstrasse kan inte helt korrekt kallas "horgatan". Vi har alltså i tre veckor blivit lurade, kvinnorna på gatan är män. Utklädda. Så nu vet ni. Vi skäms lite.
Jag avslutar med att citera ett sms vilket skickades till en flicka i Berlin från en mindre nykter Alexander
"Vi hörs imorgon för då blir det åka av puss puss puss hej hej"
Hoppas ni finner det lika roligt som vi. Hare
Mitt första tyska skämt
Mitt första tyska skämt kom här i förra veckan. En riktig succé och skrattfest blev det! När jag var inne hos min optiker för att hämta ut mina glasögon fick jag och Gustav sätta oss ner och vänta så att hon kunde bli klar med en kund som satt inne på en synundersökning. Hon kom ut efter fem minuter när undersökningen var i ett pausskede och visar mig mina nya glasögon. Jag provar dem och vi står och diskuterar i glad och trevlig vardagston. Då kommer synundersökningskvinnan ut från rummet och över ögonen har hon en groteskt stor och metallig makapär som antagligen mäter hennes syn på något sätt. Då säger jag: "Coole Brillen" dvs. Coola glasögon och alla börjar skratta. Jag gick nöjd därifrån och kan känna av att skämtar-alex börjar bli ett vedertaget uttryck här nere i Berlin.
T-shirt art @Frobenstrasse
Gustav hatade tavlan som stod i hallen jag älskade den men när vi hittade den här Karl Lagerfeldt-t-shirten av märket Dissizit som var alldeles för stor för oss båda kom vi på denna utmärkta idén. Vi köpte kepsarna som något slags garnityr och en stor ram på IKEA. Design David Flores for Dissizit permanent collection & Gustav Bengtsson/Alexander Åström
PS. den får mig att tänka lite extra på mina föräldrar! / GB
Gustav åkte på den
Vår lägenhet är helt nyrenoverad, tipptopp och väldigt fräsch så nära som på en sak: Vatten/avloppspumpen. Den är ett levande helvete. Man får inte spola ned något annat än vatten för annars kommer pumpen efter ett tag täppas igen och svämma över. I torsdags svämmade pumpen över. Vi valde då att blunda för problemet och skjuta upp det till på fredag. Men när vi kom hem från IKEA kunde vi inte blunda längre så det fick bli lottning om vem som skulle lägga in sig under vasken i pumpskåpet, öppna upp helvetesgrytan, tömma den på sitt innehåll och köra ner handen i den för att rensa filtret. Gustav var kaxig före lottningen. Han torskar aldrig sånt här berättade han. Det var ju därför så mycket roligare att han åkte på det. Vi kunde verkligen inte sluta skratta. Här ska ni få se vad vi har att göra med
Jag och Christian gick ut på balkongen i eftermiddagssolen och tog varsinn öl. Vi kände lukten ända dit och ropade då in saker som "Vafan har du gjort Gustav?!" och "Du får se till att du verkligen gräva ner på djupet så att vi slipper lukten här ute. Vissa människor tycker man synd om i sånna här tillfällen, Gustav är inte en av dem.
20 minuter skratt senare för oss och fyra uppstötningar senare för Gustav var pumpen ren, tom och fin. Vi tackar Gustav för ett väl utfört arbete och de kanske roligaste tjugo minuterna i vårt liv.
Ibland är Berlin bara för härligt /Christian & Alex
Slitsamt IKEA-meck och andra paradishistorier
Imorse (fredag) klockan 09.45 var det wakey wakey. Vi hade nämligen ett möte med banken klockan tio. Uppgifter skulle skrivas in och bankkonton öppnas. Jag var där klockan tio. Det var icke Gustav. Han hade någonstans under natten lyckats slarva bort sig själv någonstans. Det gjorde visserligen inte mig något, mer bankkonto till mig tänkte jag. Men så kom han, instapplandes med en frånvarande blick och ett tomt leende. Killen var bakis. Det såg man på mils avstånd. Chill tänkte jag, I know the feeling. När vi hade suttit ner ett tag och bankladien satt och skrev fick jag höra av Gustav att han inte bara var bakis utan riktigt riktigt fittbakis något så innåt hamburg. Vi pratar alltså en klassiskt skjut mig eller dö själv bakfylla. Classic tänkte jag som var pigg och glad som en liten liten tupp. Vår bankbusiness gick i alla fall fläck- och felfritt vilket tydligen enligt Gustav var på håret för att han var nära att kräkas på bankladien.
Men Gustav kryade snabbt på sig och när vi sedan gick och köpte en färsk baguette i den friska och soliga berlinmorgonen och jag sedan lagade denna frukost gick Gustav från zero to hero på nolltid.
Frukostpillet var inte det jobbiga det var att få upp dessa två
Efter diverse frukostätande bar det av mot IKEA. En madrass till Christian (som ni ser ovan lyckades beslagta min) och lite ramar och grejer till Gustavs och mina konstverk. Vi tog ett stopp vid Olympiastadion som laddade inför match. Em-kvalet Tyskland-Turkiet är en fantastiskt stor grej här då en väldigt stor del av befolkningen är just turkar. Tysklands stora fix-stjärna Özil har blivit uthängd och hatas av turkarna eftersom han som turk har valt att spela för Tyskland och inte Turkiet. Skitlöjligt.
Det var lugnet före stormen när vi kom till Olympiastadion. Klockan var runt ett men folk hade redan börjat strömma dit. Stadion skulle självklart bli fullsatt och när vi hade försökt få tag på biljetter var de sedan länge slut. Det här är i alla fall vad vi kan bjuda på från matchupptakten:
Sen rockades det vidare till IKEA där Christian direkt gjorde sig hemmastadd
Vi hittade dessutom diverse schyssta erbjudanden
Efter krångligt madrass- ram- och spegelbärande (typ de otympligaste sakerna man kan få tag på) kom vi tillslut hem. Jag hade sovit ganska så mycket på bussar och tåg så jag var utvilad men de andra tog sig en välbehövlig power nap/fifa11-stund.
Till slut var det då dags för match. Vi hittade en sunkig sports bar på potsdamerstrasse där jag lyckades hitta två nya vänner i form av två typ 90-åriga tysk-amerikaner. Friendship knows no boundries! Matchen var tyvärr inte jättebra men trycket från Olympiastadion kändes av på potsdamerstrasse, det var fett!
Özil-hälsningar Alexander
Shiiiiet
Igår åt jag och Alexander middag. Chribb var med. Det hela blev en trevlig tillställning. Vi åt lite kött. Blandade med sås och pasta. Till det serverades öl. Sen drink. Sist rachmaninoff-vodka. Sen bar det av. Tåget tog oss till Kottbusser Tor. Vi gick till en bar. Baren låg på Oraninenstrasse 32. Den andades Berlin. Den var grym. Tjejerna blev sena. 2 timmar sena. Vi träffade svenskar. Trevliga svenskar. Göteborgare och brommaplanare. De hänvisade till en nattklubb/bar. Vi hängde på. Var trångt. Dock coolt. Trevligt folk. Efterfest hos agnes och sigrid. Blev inte av. Vidare till maxxim. Som precis skulle stänga. Klubb med lättklädda kvinnor och begeistrad Sigrid. Hem och sova. Chribb var med om ni missat det. Chribb är här om ni missat det. Linnea bör vara tyst. Tje
Ganska väldigt rökigt. Christian har en Iphone 4
Ganska väldigt rökigt. Christian har en Iphone 4
Random bitches vi bjöd in till oss. Gustav verkar ha fattat tycke för något
Berlin Called
We've just got one new wolf in our wolfpack! Vi har haft våra första 24 timmar med aset och det har funkat helt ok, kul att han tyckte det verkade soft här iaf
X marks the jump
Vi cyklar och cyklar. Idag har vi skapat oss ett nytt cykelmönster i Berlin. Den här gång ser det ut som typ Ottawa Senators klubbmärke
Stopp 1 var Holocaust-Mahnmal. En god och fin vän, Arad Hosseini har startat ett litet projekt där han ber vänner och randoms att göra s.k. hoppbilder runt om i världen. Vi tyckte direkt att det lät jättemysigt så vi hakade på och tog därför dessa två "Sprungbilder" på två av Berlins kändaste platser. Vet inte om våra är upplagda än men andra inskickade bidrag kan ni se på http://thearadman.blogspot.com/. Vi önskar Arad lycka till med projektet han kallar "X marks the jump" och hoppas att han gillade våra bidrag!
Det begav sig sedan till Prenzlauer Berg för att hämta ut mina två nya glasögonpar och vi passade då på att ta oss en välbehövlig paus i solen på vårt favoritcafé Lony. Den dundermysiga kassatanten/ägarinnan kände igen oss direkt och vi tog oss på knackig men förbättrad tyska igenom lite vardagsprat.
Och där försvann solen
Det bjöds (eller ja bjöds och bjöds) på trevlig latte macchiato och mozzarellafoccia
Tråkigt nog ligger den lilla damen och det lilla cafét väldigt väldigt långt ifrån oss (som ni kan se på kartan ovan bor vi på punkt F och cafét på punkt C) men vi hoppas oavsett på att vi får möjlighet att ta oss tillbaka.
Vi tog oss tillsist till Freidrichain där Gustav hade hittat en riktigt cool butik med en skrikig street/skaterstil. Jag fastnade direkt för en T-shirtsamling av märket Dissizit som hade gått i hop med fotografen/konstnären David Lachapelle och skapat en klädkollektion. Lachapelles fantastiska fotografier/kollage/montage har jag kommit i kontakt med tidigare och jag blev därav mäkta fäst vid T-shirtsen. Bifogar några typiska Lachapelle-verk så får ni som inte redan vet vem han är ett hum.
Det var allt för nu, summa summarum har vi haft en kul, intressant och innehållsrik dag i den stekande tyska oktobersolen!
Viele Liebe /Alex
Läget...
Efter en mycket intressant dag kom vi hem. Vi hade bestämt med Sigrid och Agnes att vi skulle ses hemma hos oss runt nio på köttbullar, hemlagat potatismos, brunsås och några öl. Ölen skulle också drickas ur våra nyligen inhandlade mini-das Boots! Tjejerna anlände lite senare än förväntat. De höll sig nästan till den akademiska kvarten och missade bara med 2 timmar. Så runt halv tolv serverades avslagen fördrink och grym husmanskost.
Vidare ut på stan drog vi. Färden satte av mot Kreuzberg och Oranienstasse i hopp om att hitta en bar som enligt tjejernas beskrivning låg någonstans där i närheten. Således hittades inte baren. Istället blev det ett depåstop på Roses, en överbefolkad bar inredd i rosa ludd på väggarna och inredd med männsikor som primärt sökte kärleken hos likakönade. Lätt obekväma drog vi vidare. Hittade Bar1 som till vårt stora missnöje precis hade stängt för kvällen. Då blev det istället Matrix. Efter Matrix blev det en trevlig taxifärd bestående av tyskatalande och allsång. Vidare mot Maxxim bar det för spårdans på ställets enda scen. Somnade hemma gjorde vi runt sju!
Morgonen därpå, igår, panikvaknade vi halv två av att tanken slog Alexander att vi skulle till ett möte för att skriva in oss som medborgare i staden. Mötet började om 15 minuter nästan borta i Tempelhof och jag har nog aldrig sett Alexander agerat så snabbt i hela sitt liv. Men vi hann! Med sömn i ögonen och fingeravtryck i Tysklands register är vi nu fullflärdade medborgare av Berlin.
Alles...?
... Klahr fö fan !
-Det var allt jag behövde höra!
Vidare ut på stan drog vi. Färden satte av mot Kreuzberg och Oranienstasse i hopp om att hitta en bar som enligt tjejernas beskrivning låg någonstans där i närheten. Således hittades inte baren. Istället blev det ett depåstop på Roses, en överbefolkad bar inredd i rosa ludd på väggarna och inredd med männsikor som primärt sökte kärleken hos likakönade. Lätt obekväma drog vi vidare. Hittade Bar1 som till vårt stora missnöje precis hade stängt för kvällen. Då blev det istället Matrix. Efter Matrix blev det en trevlig taxifärd bestående av tyskatalande och allsång. Vidare mot Maxxim bar det för spårdans på ställets enda scen. Somnade hemma gjorde vi runt sju!
Morgonen därpå, igår, panikvaknade vi halv två av att tanken slog Alexander att vi skulle till ett möte för att skriva in oss som medborgare i staden. Mötet började om 15 minuter nästan borta i Tempelhof och jag har nog aldrig sett Alexander agerat så snabbt i hela sitt liv. Men vi hann! Med sömn i ögonen och fingeravtryck i Tysklands register är vi nu fullflärdade medborgare av Berlin.
Alles...?
... Klahr fö fan !
-Det var allt jag behövde höra!
Konzentrationslager Sachsenhausen
Dagen var planerad och klar. Vi hade gjort oss redo för en second hand-shopping spree runt om i Kreuzberg. Utvalda affärer var utprickade på kartan och skorna var knytna. När vi ska sätta oss på cyklarna får jag ett sms från Sigrid. De undrar om vi har lust att haka på till en Berlinförort för att se på ett koncentrationsläger. Förvånade över att det ens fanns ett koncentrationsläger så nära Berlin tackade vi ja till inbjudan och tog oss bort till Agnes och Sigrid på Yorckstrasse. Väl där fick vi reda på att vi skulle till förorten och närmare bestämt Oranienburg. En pitoresk liten förstad som heter Oranienburg tänkte vi. Men icke. Det är fascinerande hur långt ut på landet man kan komma med S-bahn linje S1.
Men nöd gick det inte på oss: Redhorse var medpackad. Redhorse är namnet på min UNO-lek och när tjejerna såg Redhorse sticka upp ur väskan blev de direkt barnsligt förtjusda. Så det unades upp och blev på sedvanligt tyskt manér riktig attackuno. Våra nya motståndare visade sig vara lovande unospelare. Oslipade men lovande. Sigrid var slug och Agnes spelade svart som aldrig tidigare skådat. När fyra händer var spelade och tåget rullade in på Orienburgs station stod ändå de inbitna tourproffsen som etta och tvåa, men med hjärtat i halsgropen.
Sommaren 1936 öppnades KZ Sachsenhausen, det var det första koncentrationslägret som uppfördes av den nytill satta SS-chefen Heinrich Himmler och fungerade som en arkitektonisk och logistisk förebild för många andra läger. Det hade en speciell status inom KZ-systemet varför senare (1938) nazisternas koncentrationslägersinspektorat flyttades till orten. 200.000 människor passerade genom Sachsenhausens portar varav många var judar men även politiska motståndare, ryska krigsfångar och andra "underlägsna folkgupper". Väldigt många norska judar deporterades till just Sachsenhausen. Fångarna mördes systematiskt av SS genom gasning, "medicinska experiment" och regelrätta avrättningar. I April 1945 evakuerades lägrena av SS och fångarna togs ut på s.k. dödsmarscher, tusentals stupade av hunger och trötthet och de som inte hängde med i tempot sköts. Den 22 aprl 1945 stormade ryska och polska trupper lägret och kunde frita de som lämnats kvar. Väldigt hemsk historia to sum it up. Det var en enorm upplevelse att få komma dit och se det med egna ögon. Här kommer lite egentagna bilder för att illustrera:
Men nöd gick det inte på oss: Redhorse var medpackad. Redhorse är namnet på min UNO-lek och när tjejerna såg Redhorse sticka upp ur väskan blev de direkt barnsligt förtjusda. Så det unades upp och blev på sedvanligt tyskt manér riktig attackuno. Våra nya motståndare visade sig vara lovande unospelare. Oslipade men lovande. Sigrid var slug och Agnes spelade svart som aldrig tidigare skådat. När fyra händer var spelade och tåget rullade in på Orienburgs station stod ändå de inbitna tourproffsen som etta och tvåa, men med hjärtat i halsgropen.
Sommaren 1936 öppnades KZ Sachsenhausen, det var det första koncentrationslägret som uppfördes av den nytill satta SS-chefen Heinrich Himmler och fungerade som en arkitektonisk och logistisk förebild för många andra läger. Det hade en speciell status inom KZ-systemet varför senare (1938) nazisternas koncentrationslägersinspektorat flyttades till orten. 200.000 människor passerade genom Sachsenhausens portar varav många var judar men även politiska motståndare, ryska krigsfångar och andra "underlägsna folkgupper". Väldigt många norska judar deporterades till just Sachsenhausen. Fångarna mördes systematiskt av SS genom gasning, "medicinska experiment" och regelrätta avrättningar. I April 1945 evakuerades lägrena av SS och fångarna togs ut på s.k. dödsmarscher, tusentals stupade av hunger och trötthet och de som inte hängde med i tempot sköts. Den 22 aprl 1945 stormade ryska och polska trupper lägret och kunde frita de som lämnats kvar. Väldigt hemsk historia to sum it up. Det var en enorm upplevelse att få komma dit och se det med egna ögon. Här kommer lite egentagna bilder för att illustrera:
Fotosekvens the Walk
Överkontrasterad och väldigt väldigt ryslig
Lite trevligt eftermiddags/kvällsljus som försöktes fångas på bästa sätt
Lite skratt och färg i allvaret
Execution trench
Ett minnesmärke för offren. Det står rest där det tidigare "Station Z" låg. Station Z var basically ett avrättningshus med kremeringsugnar till vänster om minnesmärket (se nedan) och en gaskammare bakom mig.
Kremeringsugnar
Barack för främst sovjetiska krigsfångar
Baracklängan i det s.k. Sowjetisches Speziallager
Svartvit casualfin och smågay photosession
Spontanfoto..
Resterna efter ett lägerfängelse
Sovsalar
Toaletter (tror vi)
Ja det står ju då att man blir skarpt beskjuten utan förvarning om man beträder den neutrala zonen
Färgbomb
Ni anar inte hur mycket jag har suttit och meckat med denna (fotoredigeringsn00b)
Smått obehagligt
På grund av Gustavs och mina fotostrapatser var vi långt efter tjejerna som hade försvunnit sedan länge. När vi hittade dem hade de funnit två nya softa polare
Vi satte oss tillslut på bussen hem med många tankar i huvudet. Det var lika rysligt och hemskt som fascinerande att på riktigt få se en del av vår tids kanske värsta folkmord. Hoppas bilderna har gett er ett litet hum om hur det var!
För en nazifri morgondag /Alex
Bilder: Gustav Bengtsson & Alexander Åström
Fotoredigering: Alexander Åström
Casualposeande: Gustav, Alexander, Sigrid, Agnes och några randoms
En stor stad
Mot ungdomens Kreuzberg begav vi oss tidigt i morse. Diverse second hand-butiker hade på kartan pekats ut. Efter några hundra meter slog det oss att det var söndag, således är allt stängt i Berlin. Istället bar det av mot Kottbusser Tor och en fet marknad vi hade hittat tidigare. Istället hittade vi Neukölln, Schönberg, en moskéfest och en massa söndagsfotboll som fick det att rycka i hela kroppen (och längta hem till Hägernäs IP och stress). Till slut efter, hör och häpna, två timmar hittade vi fram.
Efter marknaden blev det japankäk och tyskastudier i solen. Mycket trevligt sällskap fick vi båda, jag i form av Santiago Münez och Alexander av Jonathan och Karl "Skorpan" Lejonhjärta. Därefter blev det bråttom, fotbollsderbyn kallade. DIF - AIK på Alexanders dator medan min dator fick visa Chelsea - Arsenal. Sedan dess har vi typ fixat lite skit med bloggen. Aja det var typ vår dag. Överraskning... stor överraskning väntar senare i veckan!
Vårt livs första moskébesök
Något slags talarstol
Nu vet vi att vackra tak inte bara finns i kyrkor
Jag som är väldigt av fascinerad av religion och kanske framförallt islam tyckte besöket var väldigt intressant
Det tyckte inte Gustav
Häftig upplevelse och trevliga människor!
Under vår fatala vilseåkning hittade vi bl.a. utkanterna av vackra Victoriaparken
Klassiskt casualposeande framför östtyskt vakttorn
Överfärgad mat och plugg-bild
En oerhört trevlig dag i solen med andra ord. Och inte minst en klockren DIF-seger! Länge leve live-stream!
Text: Gustav Bengtsson
Bildtexter: Alexander Åström
Det går bögrykten om oss på stan
Det är nog vid det här laget allmänt känt på stan att jag och Gustav är ett bögpar. Det hela började lite smått med att man varje dag ser oss, oskiljaktiga, utcyklandes ur Berlins bögkvarter (där vi ju faktiskt bor) på matchande cyklar ofta iklädda lite Stockholmschica väldigt ohårdrockiga kläder. Skulle man dock vid det här laget tvivla på att vi faktiskt var ett bögpar lyckades jag tysta alla tvivlare på gymet igår...
I fredags kväll var vi hemma hos Sigrid och Agnes och drack öl och hade kul. Framemot tvåsnåret börjades en eventuell utgång diskuteras. Vi enades om att detta var ett gott beslut och tankarna gick mot hardcore-nattklubben Berghain. Tjejerna kom därför på att, för att Gustav och jag skulle komma in behövde vi sminkas. Vid tillfället kändes det som en bra idé så vi fick lite concealer eller vad det nu kan tänkas heta runt ögonen. Vi tänkte inte mer på det. Berghain blev inte av och det blev morgon. Det begav sig till gymet. Det tränades och hälsades vänligt på tyska träningshunkar. Det gicks sedan till toaletten. När jag öppnar dörren och lyfter huvudet mot spegeln håller jag på att ramla baklänges. Jag har helt glömt av att jag hade den där jäkla concealern runt hela ögonen och ser därför ut som en sönderanvänd bögprostituerad. Min vän Gustav hade på morgonen tvättat av sitt och tog det vänliga beslutet att inte säga ett ord om hur jag såg ut. Kul tyckte han fittstelt tyckte jag.
Så det råder nog inte längre några tvivel om att Gustav Bengtsson och Alexander Åström är lyckligt förälskade och gör manliga snuskigheter på kvällarna. Gör detta mig något då? Näe inte alls faktiskt. Vi är ju båda snushetero och sover inte ens i samma säng men om folk skulle få för sig att vi var motsatsen skulle det faktiskt nästan vara mysigt. Man börjar så sakteliga lära sig att det härnere är helt ok att vara precis vem man vill, och då gör det heller ingenting vad andra tror om en. Det är en väldig skillnad på Berlin och det fina men lite stela och socialt kodade Stockholm. En skillnad som står Berlin till fördel.
/Your gay friend Alex
Konsten att vara en svärmorsdröm
Nykläckta och smått invalidiserade som vi är på ta-hand-om-sig-själv-fronten börjar vi så sakteliga pussla ihop vårt vardagsliv. Det ska handlas mat, kommas ihåg möten och aktiviteter, gås upp i tid, städas, diskas, tvättas, sovas. Och lagas mat. Mitt i allt detta ska det även hinnas med att rocka lite. Vi börjar dock så sakteliga kravla oss upp ur våra gör-ingen-nytta-rullstolar och testar sakta men säkert våra muskellösa, förtvinade, seniga små ben och kryper ut i den djungel hushållsskötandet har kommit att bli.
Igår ägde vår första storstädning rum. Gammal disk togs bort, köket rengjordes, toaletten fräschades upp (det fick Gustav göra), det dammsögs, putsades fönster och kläder och annan bråte ställdes tillbaka där det hörde hemma. Vi tog några in action-bilder. Häng med!
Duktig Gustav med hårdsugande tysk damsugare
Gammal hederlig fönsterputs. Där har vi alla varit
Duktig storstädare som råkar ha tappat sina byxor
Sortera smutstvätt kräver sin man
När lägenheten hade blivit återställd till sitt ursprungliga skick var det dags att åka ut på stan. Allt städande hade fått oss shoppingsugna. Och som det shoppades! COS och H&M på Freidrichstrasse bokstavligen talat tömdes (nu överdriver jag onödigt mycket igen) och diverse råschyssta nya basplagg införskaffades. Efter det begav vi oss norrut till Torstrasse och våra gamla hostelhoods. På Torstrasse 172 ligger Lunettes Selection där jag tidigare hade varit och tittat ut två olika par glasögon. Lokalen är väldigt spartanskt och sparsmakat inredd och som ni ser ligger inga glasögon framme utan inne i skåpen till höger. Stilrent och inbjudande med andra ord.
Jag hade fäst mig vid två par helt olika typer av glasögon. Att välja mellan de två blev svårt så jag köpte båda. Ska man se så är det lika bra att göra det ordentligt.
Vi smet vidare till en optiker för att beställa glas och ge mig en välbehövligt avslappnande synundersökning. På vägen dit tog vi oss in till ett oerhört trevligt litet café i Prenzlauer Berg. Jag lyckades på rutin slå ut hela min latte över bord, golv och Gustav. Den trevliga damen i kassan kom då fram med inte bara papper utan en helt ny latte. När vi senare gick därifrån bjöd hon oss dessutom på godis. Mysigt så att det skrek om det! 1-0 café Lony Prenzlauer Berg.
Duktig idiot
Vad har hänt med oss tänkte ni? I bloggandets grymma värd gäller det att ständigt och frekvent uppdatera precis alla om vad man gör/äter/helst grillar/tycker om burkaförbud och om man borstar tänderna medsols eller motsols, gärna på minut för minut-basis. Hur kommer det sig då att jag och min rumskamrat, bloggprinsen Gustav Bengtsson, inte delar med oss av våra åsikter om H&Ms nya gästdesigners eller inlevelsefullt skildrar hur vi går på toaletten? Svaret är väl att "det kommer nog med tiden". Ja men absolut, jag kan se mig själv dela med våra 5.000.000 dagliga läsare när jag går på toa, varför jag går på toa och till och med hur jag går på toa så länge jag vet att det imorgon kommer vara två miljoner läsare till.
Man kan sammanfatta det i att mitt självförtroende blint följer vår läsarkurva. Har vi bara femtio läsare en dag, då går jag gråtandes till sängen och önskar att jag aldrig varit född. Så krasst är det.
Eller jag vet inte. Vi är väl kanske inte några slaviskt slitande livsstilsbloggare. Vi har förstått att bloggvärlden är retsamt hård. Och vi har erfarit att detta fenomen inte alls bara gäller storbloggarna. Vi har redan fått gliringar och spydigheter från andra utlandsbloggande vänner; Alltifrån hur mycket intressantare deras blogg minsann är till hur många fler läsare de kommer få. Jaha. Vi sitter emellertid som lille tjuren Ferdinand och ser lugnt på när de andra stångas om rampjuset, för vi har inget behov av att bli störst bäst och vackrast i bloggvärlden, tro det eller ej. Vi skapade bloggen så att de som var intresserade kunde följa oss, för att vi tycker att det är ruskigt kul att skriva och för att kunna tipsa andra om allt sjukt man kan göra i världens softaste stad Berlin. Blogginflationen är påtaglig men vi försöker hålla oss så välgödda som möjligt i den anorexiaepedemi uppmärksamhetshysterin har kommit att bli.
Stay fat /Alex
Tankar - Berlin
När andra vänner i diverse storstäder runt om i Europa står bostadslösa i lägenhetsbristen sitter vi här i Berlin. Där urvalet av lägenheter känns relativt stor, priserna på en nivå vilken en fattig student nästan har råd med. I andra metropoler trisar bristen upp hyror till monstruösa fantasisummor. Ett resultat av detta är att det är här, i vårat Berlin, som den unga nya generationen sedan någon gång under 90-talet faktiskt har haft råd, tid och kreativitet nog att skapa en omgivning som känns cool, kul och kult...
Att studenter och konstnärliga typer har råd att bo här gör också att pulsen för oss yngre blir högre. Du behöver inte leta efter ungdomar, de finns överallt. Jag tror faktiskt att Berlin i en ung människas första anblick kan få städer som Paris och Barcelona att kännas passiva,
Berlin är nämligen en härlig blandning av allt. Tyvärr har det nog dessvärre blivit så att allt det goda enkelt hämnat i skymundan av det läskiga. Jag tror inte Berlin är mer insnärjt i sina vanliga aja baja klyschéer och myter än andra storstäder. Tror snarare bara att de målas upp tydligare och mer skrämmande än andra storstäders av folk som inte vågat skaffa sig sin egen uppfattning.
/GB
